lite viktigt sådär

 

_MG_7517

Det är onsdag kväll och jag sitter helt färdig i kroppen efter mitt avklarade träningspass. Min mamma konstaterade att jag är i my shape of my life, och jag måste hålla med. Jag känner mig så stark, gör saker dygnet runt och alla i familjen har rykt på en förkylning jag har sluppit undan *peppar peppar*. Hur som, spenderade jag 50 minuter på löpbandet, vilka inleddes med 10 minuters PW, följt av löpning varvat med några återhämtningar i form av vatten och gång. Svettig som en gris och röd som en tomat, gick jag därefter med spagettiben av löpbandet. Varför hypar jag så mycket över 50 minuter på löpbandet?

Jo här kommer vi till en detalj som tidigare legat lite under ytan, men som jag nu vill lyfta. När jag gick i trean på gymnasiet, så var jag så svag och svagare blev jag, innan jag vände totalt. Min inre stress, identitetskris och skolpress gav mig inte utrymme att bevara min grundhälsa och jag mådde faktiskt ganska dåligt och blev psykiskt liksom fysiskt allt annat än stark. Att bara ställa mig på löpbandet var tillräckligt, liksom bara tanken – vilket utgör en stor kontrast till idag då jag nu kan längta efter att få träna. Jag fick många gånger höra att jag behövde bygga upp mina armar men såg det mest som ett mycket svårt mysterium. Tiden? Orken? Hade jag tid över efter ekorrehjulets måsten, ville jag gärna inte spendera den tiden på gymmet.

Det som hjälpte mig, var att prata med vänner, komma till insikt om vad jag värdesätter och få leva livet, för att sedan kunna bygga upp min kropp. Jag kom därmed fram till att jag var långt från ensam i att drunkna i tankar om hur verkligheten såg ut. Det är just därför, jag väljer att dela detta. Just för att jag vet att många tror att de är ensamma, vilket är en felaktig bild som vuxit fram ur att psykisk ohälsa är så tabubelagt och svårt att prata om. Vänner, ingen har det perfekt – och kanske är det vad som ändå gör världen perfekt. Man måste ibland kämpa för att få njuta och veta vad man månar om. Jag mår nu på ett helt annat vis än för två år sedan. Jag vet vad som är min egna vilja och försöker i största mån leva efter den.

Träning

Jag älskar träning, har alltid gjort. Det är helt enkelt en naturlig del i mitt liv som jag faktiskt mår dåligt utan och kanske är det inte allt för konstigt då resterande familjemedlemmar spenderar den vakna lediga tiden i antingen tennishallen eller sommartid, på golfbanan. Jag försöker och lär just då; försöker, att lyssna på min kropp gällande mängd. Ibland blir det ingen träning på flera dagar och bilan kör på varje dag, men oftast snittar jag på några pass i veckan där yoga varvas med promenader, kondition och styrka.

Dock har jag i bloggandet inte pratat allt för mycket om träning då det pågår en sådan väldig hets om varför man tränar, om man tränar, hur man tränar och the list goes on. Jag vill bara klargöra här att jag tränar utav flera anledningar. Jag vill orka, jag vill orka leva, bli gammal, leva dygnet runt, jobba och allt som träningen bidrar till – flera anledningar under en och samma rubrik. Sedan tränar jag även för att styrka upp min kropp. Det går hand och hand med att orka. I min familj har jag fått ärva den mindre starka överkroppen vilket jag jobbar något enormt med och nu lyckats ta mig en bra bit, vilket går in i det utseendemässiga. Jag tycker i huvudsak inte träning ska handla om utseende, ni ser jag vad det genererat – för just utseendet, är vad jag uppfattar att det handlar om idag i samhället. Faktum är dock att jag hade en mycket sämre hållning förut, men efter antal timmar på gymmet, dragandes i maskiner,  kan jag idag gå rätryggad. Bättre hållning, liksom bättre självkänsla. Med detta sagt, vill jag lyfta träning som ännu en kategori här på bloggen. Alla ska få optimera sitt mående, och det ska träning HJÄLPA med, inte försvåra. Woho, taggade? Jag är.